26 december – 16 år

För exakt ett år sedan skrev jag ett inlägg om tsunamin i Sydostasien 2004. Något som jag har kommit att göra den här dagen varje år sedan Lifsresor kom till. Jag skriver om mina minnen och mina tankar. Då, för ett år sedan, skrev jag om längtan tillbaka till Thailand, om att det hade gått alldeles för länge sen senast och att jag snart behövde komma dit igen. Men det gick inte långt tid innan en resa till Thailand var längre bort än den någonsin varit.

Pandemin kom och satte så klart käppar i hjulen för mig och min önskan att resa tillbaka till Thailand igen. Få känna lukterna, sanden, människorna, maten och havet. Det älskade Andamanska havet. När det kommer att kännas ok för mig att resa igen kommer Thailand stå överst på min önskelista.

Men vad hände då för 16 år sedan? En jordbävning skedde som skapade en tsunamivåg (eller egentligen flera). Ungefär 225 000 människor omkom, flest i Indonesien och drygt 8 000 i Thailand. Totalt omkom eller saknas det 543 svenskar.

Själv befann jag mig i Thailand och i Ao Nang på västkusten där jag jobbade sedan några veckor tillbaka som dykinstruktör på en svenskägd dykskola. Den 26 december jobbade jag på en av våra tre båtar. Vid första vågen var vi utanför Phi Phi-öarna och vid den andra hade vi vänt och var på väg tillbaka till Ao Nang.

Dagarna efter hjälpte jag till på sjukhuset i Krabi, evakuerade människor från Phi Phi och gjorde dykniningar i havet tillsammans med den thailändska marinen för att leta efter kroppar och ägodelare. Efter ungefär två veckor anställdes jag av svenska Räddningsverket och lånades ut till svenska UD på Phuket. Mitt dykjobb blev jag ju av med dagen efter tsunamin.

Så småningom trappades jobbet på UD ner och turisterna började återkomma och därmed fanns det dykjobb igen. Många åkte hem direkt efter tsunamin men jag är glad att jag stannade kvar. Jag tror att det har gjort mycket för min egen bearbetning av katastrofen.

Phiphi
Den här bilden tog jag den 28 december 2004, två dagar efter tsunamin. Vi var på väg med vår stora dykbåt till Phi Phi för att hjälpa till att evakuera överlevande. Turisterna hade redan blivit hämtade med kvar fanns thailändare som jobbat där och som nu ville lämna ön för att ta sig hem till sina familjer på fastlandet. Vi blev chockade när vi svängde runt hörnet och blickade in mot byn. Man såg rakt igenom ön, några få byggnader och några palmer fanns kvar. Vi la till vid piren på andra sidan, piren som också var uppsamlingsplats för kroppar.

Dagen den 26 december 2020 har tillbringats med familjen hemma i Bromma. Vi har mest packat och gjort i ordning för morgondagen då vi kommer att åka upp till vår lägenhet i Åre. Det var inget självklart beslut det här året men efter mycket övervägande så känns det väldigt skönt just nu.

Tidigare års texter från den 26 december:

26 december – 15 år har passerat

26 december – 14 år senare

26 december och 13 år

Dykbilder från Thailand

Över jul och nyår 2006/2007 åkte jag till Thailand med två kompisar. Vi hängde en hel del i Ao Nang där två av oss hade jobbat som dykinstruktörer ett par år tidigare men vi åkte också på en dykliveaboard till Similan, var på Koh Lanta, Koh Bulon och i Bangkok. Tror vi var borta nästan en månad. Fortsätt läsa ”Dykbilder från Thailand”

26 december – 15 år har passerat

15 år. Känns både som igår och oändligt länge sedan, i ett annat liv. Och ja, mitt liv då, som singel och jobbandes som dykinstruktör i Thailand skiljer sig ganska mycket från mitt liv nu. Men samtidigt är jag ju fortfarande samma person. Och det jag var med om den där dagen för 15 år sedan, de turbulenta dagarna efter och månaderna efter det, då jag var kvar i Thailand, kommer alltid att finnas som en stor del av mig. Fortsätt läsa ”26 december – 15 år har passerat”