Lifsresor

Idag är det 17 år sedan vår kapten på dykbåten började ropa ”stora vågor, stora vågor” trots att havet var nästan spegelblankt rund båten.

När vi i dykpersonalen försökte förstå honom så kunde vi snabbt höra den totala kakofonin som kom från radion i styrhytten. Vågen hade då redan träffat Phuket och båtarna där sände ut nödanrop. Kapten la i maxfart och styrde rakt ut från Mosquito Island (Koh Yung), den Phi Phi-ö vi precis höll på att passera på väg ner till dagens första dyksajt.

Varje år har jag skrivit ett inlägg om dagen som påverkat mig så mycket, trots att jag inte förlorade någon som stod mig nära, men att bo och jobba i ett land som drabbas så omfattande och där även 543 svenskar förlorade sitt liv är tungt. Upplevelserna från den dagen, de kaosartade dagarna efter och månaderna som jag sedan jobbade för UD finns alltid där.

Varje år har jag också skrivit om längtan tillbaka till Thailand. I år vill jag inte ens räkna ut hur länge sedan det var som jag var där. Idag tillåter jag mig tänka och längta men i morgon får jag sluta längta igen. Det gör för ont. Men nästa långresa med familjen kommer gå till Thailand. När karantän inte längre behövs och man får röra sig fritt i landet igen. Kan det bli nästa vinter?

I år sitter jag i bilen och skriver detta inlägg på telefonen på väg hem från Småland. Roger är med, ungarna är med och Zion är med. Det ´känns bra även om ungarna tjafsar i baksätet.

Bilden överst i inlägget tog jag hemma i Ao Nang dagen efter tsunamin.

Läs övriga inlägg från den 26 december.

Planen var att leta upp någon bild och publicera detta inlägg igår kväll när vi kom hem men jag började känna mig dålig och tog febern efter hemkomst. 38,7 så det blev sängen istället. Så här kommer inlägget, publicerat en dag senare istället.