Att jobba hemifrån ibland är skönt. Att få vara själv hemma i lugn och ro när resten av familjen är i skolan och på jobb. Men att jobba hemma samtidigt som Roger gör det, med telefonmöte efter telefonmöte, och att hela tiden fundera på om ungarna är de minsta snuviga eller inte, är inte lika avkopplande.

Självklart är det på intet sätt synd om oss. Vi bor, efter vår utbyggnad, i ett helt ok stort hus, ungarna får gå i skolan och vi är friska. Men oron som kommer smygande finns där i alla fall. Två konsultande egenföretagare, just nu utan längre uppdrag, och en väldigt stor investering i en utbyggnad av huset. Vi pratar mycket, Roger och jag, om att vi får bli kreativa och flexibla. Att inte låsa oss vid den typen av uppdrag som vi är vana vid. Kanske kan det till och med komma något gott av det. Vidgade vyer. Jag är trots allt tacksam att jag inte är i resebranschen med mitt företag. Ser vänner och bekantas vardag som helt har ställts på ända. Tänker på er. Då blir mitt missnöje över att inte kunna resa ganska fjuttigt.

Det går ingen nöd på oss just nu eller den närmaste tiden heller men är hela ekonomin på väg brant nedåt, mer än vi kan ana? Kommer den stanna där? Hur länge? Finns det några uppdrag för oss framöver? Men som sagt, det är inte synd om oss, vi är friska och våra resor kommer att komma. Om än inte den här våren och sommaren. Kanske inte hösten och nästa vinter heller. Men de kommer.

Andas på Kärsön

Idag bestämde vi oss för att åka ut till Kärsön, promenera och fika. Sol, skog och vatten var precis vad vi behövde. Rufus fick med sin en kompis så han var mycket nöjd. Morris som helst ville vara hemma och spela var mindre glad. Roger och jag andades. Nu är vi redo för en ny vecka hemma.