15 år. Känns både som igår och oändligt länge sedan, i ett annat liv. Och ja, mitt liv då, som singel och jobbandes som dykinstruktör i Thailand skiljer sig ganska mycket från mitt liv nu. Men samtidigt är jag ju fortfarande samma person. Och det jag var med om den där dagen för 15 år sedan, de turbulenta dagarna efter och månaderna efter det, då jag var kvar i Thailand, kommer alltid att finnas som en stor del av mig.

För några veckor sedan lyssnade jag på ljudboken ”9,3 på Richterskalan” av Andreas Norman. Den beskriver författaren Andreas upplevelser under 8 dagar i Thailand. Inte själva tsunamin utan någon vecka efter. Andreas gick på UD:s diplomatprogram och blev skicka till Thailand för att representera UD på plats. Andreas jobbade vid uppsamlingsplatsen för kroppar i Krabi och bodde på ett hotell i turistorten Ao Nang, där också jag bodde. Boken fick mig att tänka en hel del på mina egna upplevelser, för ungefär när Andreas åkte hem till Sverige igen blev jag anställd av det svenska Räddningsverket och utlånad till UD. Ungefär varannan dag åkte jag från mitt lilla hus i Ao Nang till hotellet Pearl Village på Phuket, där de svenska myndigheterna och organisationer hade satt upp ett provisoriskt högkvarter. Där blandades allt från militärer och UD-personal till präster och rättstandläkare.

En detalj som Andreas beskriver i boken är bristen på namnbrickor. Han skrev en egen för hand och fäste på sin tröja. Det fanns inga namnskyltar på Phuket heller, så en av mina arbetsuppgifter var att ta kort på all personal och göra namnskyltar med foto, namn och nationalitet inkl en stor svensk flagga. Printa dessa på en vanlig skrivare och plasta in dem med en inplastningsmaskin som någon hade lyckats åka och köpa i Phuket town. En liten detalj bland så många minnen.

Idag sitter jag i Åre där min familj och min systers familj firar jul. Långt ifrån värmen och havet i Thailand. Men Andamanska havet och Thailand drar just nu väldigt mycket i mig. Hela min kropp skriker att det är dags att åka tillbaka igen. Jag har varit tillbaka många gånger de senaste 15 åren men nu har det börjat gå för lång tid sen senast. Jag behöver en dos av mitt älskade Thailand.

Bilden överst i detta inlägg tog jag när den andra vågen hade träffat och skakat om vår dykbåt och sedan rullat vidare mot Phi Phi-öarna. Vågen ser här ut som en liten strimma vid horisonten men den var ju tyvärr allt annat än en strimma.

Tidigare inlägg om tsunamin:

26 december och 13 år

26 december – 14 år senare