Efter att vi nästan hade blivit bortblåsta vid fyren på Cape Point var det dags för nästa blåsiga men mäktiga ställe. Vi tog bilen den korta vägen från Cape Point till Godahoppsudden.

The Cape of God Hope – Godahoppsudden

Med lite trixande lyckades vi parkera bland bilar, minibussar, bussar, motorcyklar och vanliga cyklar. Och vid det obligatoriska fotostället med skylten ”Cape of Good Hopes – the most south-western point of the African continent” var vi inte direkt ensamma utan fick snällt vänta i någon sorts oorganiserad kö där det gällde att hålla sig framme. Men efter ett tag ansåg jag att det var vår tur och knuffade fram Morris som , om än lite motvilligt, fick agera modell vid skylten.

För mig har namnet Godahoppsudden varit något magiskt ända sedan jag var barn. Så långt borta, så exotiskt. Havet var mäktigt när det skummade och med full kraft slog sig mot klipporna. Visst blåste det men solen sken och det var en fin dag. Tänk att förr behöva färdas där ut i enkla båtar i mörker när vinden piskade betydligt mer än den här dagen. Hua!

Vi letade oss ut på klipporna en bit för att komma bort från folkmassan kring skylten. Här gick det nästan inte att prata för ljudet från havet var så kraftigt. Havet i singular för det är bara ett hav man ser här. Punkten där två hav möts det vill säga Atlanten och Indiska oceanen ligger 15–20 mil längre söder ut.

Ungarna kröp upp på en sten och la sig på mage och blickade ut. Det såg så härligt ut så jag anslöt mig. Riktigt urblåsa blev vi men vilken härlig känsla att ligga där längst ute på en klippa på Godahoppsudden. Nästa landmassa Antarktis.

Läs mer i övriga inlägg från dagen på Kaphalvön:

Del 1 Cape Point

Del 3 Pingviner på Boulders beach

Alla inlägg från vår resa till Sydafrika och Lesotho.