Idag är det tre dagar kvar tills det är dags att hoppa in i taxin till Arlanda för vidare transport till Thailand. Packningen är i full gång även om det mesta bara ligger i högar på golvet. Där bildar de snubbelhinder, damsamlare och allmän fulhet. Men vad gör det när allt ska landa i en resa.

Olika packningstyper
Jag och Roger är två ganska olika packningstyper (ja det finns ett sådant ord, i alla fall nu). Han skriver listor och tänker igenom allt innan han sista dagen plockar fram det som hamnat på hans lista. Därefter gör han en bedömning av vilka väskor som passar. Själv börjar jag med att välja väskor, plockar fram allt jag kommer på att man skulle kunna vilja ha med. Inser att det inte får plats och att det mesta är ganska onödigt. Packar det som behövs och plockar undan resten igen (om jag hinner annars så ligger det överblivna kvar i högar på golvet tills vi kommer hem igen).

Man kan ju så klart ha synpunkter på vems teknik som är bäst men efter ett antal resor så inser vi att vi helt enkelt är olika och att försöka anpassa oss till den andres metod inte är en framkomlig väg. Om den inte ska kantas av skilsmässofunderingar vill säga.

Barnens packning
En vecka innan resan fick de välja ut vilka leksaker de ville ha med. Mängdbegränsningen är deras ryggsäckar. Morris som är sju kan ganska bra komma fram till vad han ska ha med sig. Dels kommer han ihåg från resa till resa vad som varit bra att ha med och dels förstår han hintar som ”flygvärdinnor brukar inte gilla att man använder studsbollar på flyget”. Rufus som är fyra har bland annat lagt fram en mikrofon och en skruvdragare.

Innan deras saker hamnar i ryggsäckarna gör jag smärre justeringar. Eftersom tanken är att ryggsäckarna ska vara klara nu och inte röras mer så kommer de dels ha glömt det som jag sållat bort och dels tycka det är kul med saker det inte använt på en vecka.

Saker som får åka med är till exempel pysselböcker, plusspluss, ritkort och spel i bra storlek som Uno och Löjliga familjen. Och en och annan bok så klart. För Rufus funkar fortfarande högen med Pixi-böcker som åker med på varje resa. Smidiga att ha med och lätt att bara rycka fram en vid behov. När vi kommer hem från våra resor läggs de undan så att de är roliga igen på nästa resa.

Trygghetsnarkomaner – packa säkert
Eftersom vi lever i trygghetsnarkomanernas land så innehåller en del av vår packning säkerhetsrelaterade prylar. Till Thailand kommer till exempel flytvästar (räddningsvästar) till ungarna, resebarnbilstolar och ungarnas cykelhjälmar få följa med. I medicinväg åker näsdroppar, febertermometer och tuggtabletter paracetamol ner (nu när ungarna passerat behovet av suppar). I handväskan ligger de alltid några plåster också. Vid andra behov köper vi det på plats.

Övervikt
Jag kan nog inte säga att jag blivit bättre och bättre på att inte släpa med mig så mycket. Jag har nog aldrig varit varken bra eller dålig på det och så lär det nog förbli. För en resa som den här, två veckor till Thailand, har vi långt kvar till övervikt eftersom nästan alla dykutrustning får stanna hemma. Problemen börjar uppstå när dykgrejorna ska med eller när vi reser runt och vädret går från nollan till 30+ under resan. Det är då vår väskvåg från Claes O åker fram.

Vad som alltid finns i vårt handbagage
Öronproppar och nackkuddar, vårservetter, mina brusreducerande Bose-hörlurar, hundbajspåsar (funkar till allt från skräppåsar och nersölade kläder till förvaring av spelkort när förpackningen spårlöst försvunnit), laddsladdar (vill inte vara utan vid förseningar), salta kex och russin (väldigt bra nödproviant när humöret går ner på små och stora). Jag printar också alltid biljetterna även om jag  har dem digitalt (hängslen och livrem). Och nu för tiden kan vi  heller aldrig åka en meter utan ungarnas iPads (till varje resa tankar jag ner nya appar och filmer som inte får användas/ses innan avresan). Jag och Roger får inte heller glömma att tanka ner nya böcker i vår Kindle respektive Iphone.

Tycker jag då det är kul att packa? Både ja och nej. Kul för att det är en del av förberedelsen och man kommer i lite resemode. Men att fundera på hur många kallingar och t-shirts varje unge behöver kan jag gärna vara utan. Nu åter till packningen! En kalling, två kallingar…